För att växa behöver träd inte bara solljus, vatten och koldioxid utan även olika växtnäringsämnen som fosfor, kalium, magnesium och bor. Dessa näringsämnen lagras i trädets biomassa.

Skogen är viktig både för sveriges industri och energiförsörjning, så viktig att regeringen nu behandlar en proposition om att intesivodla stora arealer skog med industriella metoder (konstgödning med mera) för att maximera avkastningen av biomassa.

Det nya skogsbruket kan komma att gå hårt åt skogen eftersom numera inte bara stamveden tas till vara utan även Grot:en (grenar och toppar) och i vissa fall skördas även stubbarna. Tillsammans innehåller dessa en stor del av växtnäringsämnena.

Hur kan vi då se till att de växtnäringsämnen som skogen behöver finns tillgängliga? Först och främst så kommer vittringen av berggrunden inte räcka för att kompensera den mängd mineraler som tas från skogen. För det andra så är kostgödsling framförallt med fosfor en dålig strategi: fosfor är ett av biosfärens absolut viktigaste, mest begränsade  och mest oersättliga ämnen och det kommer ta slut om 50-130 år. Detta i sig borde vara ett tillräckligt starkt argument för att sträva efter en kretsloppslösning.

Istället för att urlaka och försura skogsjordarna genom Grot-uttag skulle vi kunna återföra en betydande del av växtnäringsämnena till skogen genom att ta tillvara på askan. Det fungerar på följande sätt:

• Träden tar upp växtnäringsämnen från skogsmarken.
• Biomassan bränns utan inblandning av plast, papper eller andra material som innehåller tungmetaller eller kemikalier som förorenar askan.
• Den nu ”rena” askan härdas, krossas och siktas och återförs sedan till skogen. I askan finns alla växtnäringsämnena kvar förutom kväve.

Poängen är givetvis att sträva efter ”levande skogar” som regeringen uttrycker det så vackert i sina miljömål. Att inte återföra askan är rovdrift på markens näringsinnehåll. Poängen är också att det är ointelligent från ett hållbart, ekonomiskt synsätt att inte skatta värdefulla och ändliga näringsämnen. Ett faktiskt exempel:

Ett stort värmeverk i Sverige bränner c:a 85% biomassa och 15% bränslekross-pellets, det vill säga bland annat papper och plast. Dessa fraktioner separeras inte. Resultatet är årligen 15 000 ton aska.

Denna cocktail av växtnäringsämnen och annat som är kemiskt olämpligt att återföra till skogen kostar pengar att bli av med. Antag istället att man använde skogsbränslet utan inblandning av plaster, kartong och andra material. Resultatet är då en näringsämnesresurs vilken har ett värde av över 1000 kr/ton om man värderade fosforn och de andra näringsämnena enligt nuvarande marknadspris. Företag som Askungen Vital har redan visat att askåterföring fungerar i praktiken. I fallet ovan skulle askan räcka till att gödsla 3000-5000 ha skog per rotation.

Istället betalar värmeverket ovan flera hundra kronor per ton för att bli av med askan, vilken sedan används exempelvis för vägbyggen eller att täcka avfallsdeponier.

I dagsläget återförs bara 10-15% av all aska som är godkänd för detta i Sverige, trots att Skogsstyrelsen rekommenderar askåterföring vid Grot-uttag. En anledning till att en så liten del av bioaskan återförs till ekosystemen är ett särfall där man slipper betala skatten för askan (435 kr/ton) om den exempelvis används för att stabilisera grönlutet från sulfatmassabruk eftersom askan då inte längre klassas som avfall. Kostnaden för spridning i skogen är bara marginellt större än vad det kostar producenterna att dumpa den, och skillnaden i förhållande till bränslekostnaden är försvinnande liten.

Genom små förändringar av politiska styrmedel och förbränningsscheman hos värmeverken, eller genom att regeringen helt enkelt genom lagstiftning skulle kräva att bioaska återförs till skogen, skulle en betydande del av växtnäringsämnen kunna återföras till skogen. Detta skulle bidraga till välmående skogar och att behålla oersättliga, begränsade och värdefulla näringsämnen i kretslopp.

Även vårt grannland Danmark kommer i framtiden att bränna mycket stora mängder biomassa för förnyelsebar energiproduktion. Jag ställde nyligen en fråga till Danska Energimyndigheten om de tänkt efter hur bioaskan skulle kunna användas, men de verkade inte ha funderat på detta. Som skogsnation borde Sverige kunna visa vägen för andra länder. Att återföra askan till skogen är sunt förnuft.