| Hur kan framtidens designparadigm komma att se ut? |
 Det finns c:a 100,000 kemikalier som används kommersiellt i världen och det skapas tusentals nya årligen. Effekterna av dessa på mänsklig hälsa och ekosystemen är omöjlig att förutspå och att kartlägga effekterna vetenskapligt och få till policyändringar tar oftast 10-tals år. I vår livsmiljö är vi konstant i kontakt med kemikalier som inte naturen känner till. Kemikalierna kan komma från nästan var som helst: från duschdrapperiet, mattorna och stolarna i hemmet till luften på kontoret, maten och drycken. Många av dessa är eller misstänks vara cancerframkallande, hormonstörande, reproduktionsstörande eller på andra sätt toxiska eller retliga.Vi hörde i höstas hur debatten om bisfenol-A blossade upp med misstankar om att de halter som bland annat småbarn får i sig exempelvis via nappflaskor och andra produkter av polykarbonatplast kan vara hormonstörande, försvåra inlärningen och ha samband med fetma, diabetes, psykiska sjukdomar samt hjärt- och kärlsjukdomar. Vetenskapsmagasinet på SVT berättade förra veckan hur danska barn de senaste 15-20 året börjat komma i puberteten 1 år tidigare och man misstänker att detta kan bero på exponering av hormonstörande ämnen. Bland annat intervjuades en körledare i Danmark som berättade att medelåldern i hans gosskör har gått ner märkbart under tiden han varit där eftersom fler pojkar än tidigare kommer tidigt i målbrottet. Frågan är: är det verkligen rimligt att man skall behöva bevisa att något är skadligt för att sluta använda det? Borde inte försiktighetsprincipen innebära att man strävar efter att använda positivt definierade ämnen som man vet är hälsofrämjande? Tänk om det vore likadant inom sporten och affärsvärlden; att försiktighetsprincipen innebar att man relativt obehindrat använde obeprövade material och sjösatte nästan vilka idéer som helst med avsikten att byta bara om det började visa sig skadligt? I en artikel i Beverage Daily diskuteras om halten av tungmetallen antimon i fruktjuicer är skadlig för människor. Man har nämligen hittat värden av antimon i juicer som är högre än de som EU tillåter i dricksvatten. Ett Brittiskt branschorgan hävdar till sitt försvar att man brukar dricka mindre juice än vatten... Antimon är ett cancerogent ämne som används som katalysator vid tillverkning av PET-plast, härav halterna i juicen. Det är fullt möjligt att tillverka plastflaskor utan rester av antimon. Man kan till och med återvinna PET och ta bort det tidigare antimonet i processen (så kallad "upcycling"), så frågan är: vad är vår övergripande designstrategi? Varför inte ta till sig en strategi som innebär att produkterna inte bara uppfyller de tidigare designkraven vad gäller funktion, kvalitet och estetik utan dessutom innehåller ämnen som är positivt definierade och hälsosamma från början, inte okända ämnen eller skadliga ämnen i låg dos. Detta borde vara en grundläggande aspekt av framtidens designparadigm. |